Smärta är så mycket mer än vad kroppen känner utifrån. Smärta skapar kroppen själv, eller i själva verket hjärnan. Min hjärna verkar vara mer än bra på detta, kanske är det något "fabriksfel", kanske jävlas den bara med mig, eller är jag helt enkelt inte tillräckligt säker på min roll i våran relation? Vad vet jag, men helt rätt är det inte. Känslorna går som en berg- och dalbana, orken finns inte kvar, depressisionen trycker högre upp än vad jag någonsin trodde den kunde komma. Jag vet inte längre vad som är rätt, vad som är fel, vad jag borde göra och vad jag borde låta bli. Jag är inte längre jag, jag finns inte längre kvar. Jag har ätit upp mig själv. För ett år sedan trodde jag att det var botten, men jag inser nu att den botten jag trodde mina fötter stod på bara var ett litet utskjut från det väldiga berget. En liten platå som för tilfället stoppade upp fallet. Marken under mig gav istället vika och nu låter mig falla längre och längre ner i avgrunden. Ljuset tonar långsamt bort, snart likt en stjärna i det oändliga mörkret. 

 

Här kommer  jag nu börja om. Resan kanske kommer fortsätta likt en fallande sten, eller kanske kommer jag finna vägen tillbaka. Vilket som än kommer först kommer ni att kunna läsa här. Jag kommer troligtvis inte lägga upp ett inlägg per dag, snarare kanske ett i veckan. Men jag kommer skriva om mitt liv, om den just nu okända kroppen som styrs utav en halvt fungerande hjärna.