Alla har en gräns, frågan är bara hur långt bort den befinner sig från nuet. Det är som en film: Vissa saker pausar, andra drar spolar dig längre ifrån gränsen och andra skjuter dig allt närmare. 

 

Under vissa kategorier i mitt liv så står jag på tå bredvid kanten med en blåsande orkan i ryggen, när jag skall falla är bara en tidsfråga. Allt är som ett stort mörkt hål utan slut som jag inte vet hur jag ska ta mig förbi, ingen väg runt, ingen väg över, bara ner... 

Men sen så är det dem andra delarna, dem som spolar tillbaka filmen, dem som håller mig kvar på rätt sida av gränsen. Här lägger jag allt mitt hopp, all glädje och all glöd. Jag vill lyckas, uppfylla en dröm sedan länge. 

 

Det är när dem mörkare delarna blir fler och större än dem ljusa som allt blir svårare och svårare. Hur ska jag någonsin kunna ta mig ur? Hur ska jag finna den väg som ännu inte finns?

 

Jag ska bygga den