Jag är där jag alltid vill vara. Denna plats, dessa personer: inget kan få mig att känna en mer sann lycka. Men ändå så är det denna plats, dessa personer, som sakta sliter mig itur, hurt me the most. Det är även här som jag vågar släppa ner fasaden, och vara mig själv. Men det är även då som jag tar in för mycket känslor samtidigt och faller tillbaka mer än 1000 gånger. One step back two steps forward, fast 1000 steps back no step forward på något sätt. Här är jag mig själv, fast besatt utav min mörkare sida, som tar varje chans att visa sig. Jag vill berätta, men hur ska jag kunna. 

 

Det är tur jag har så fantastiska vänner, som låter mig komma på andra tankar. Jag är dem så evigt tacksam! Dem har räddat mig så många gånger, fast dem själva inte ens vet om det. Och en tanke, är det inte lite lustigt att den person som befinner sig längst bort räddar mig mest. 20 minuter och jag har glömt allt. Min personliga terapi, också helt ovatandes om hur smärtstillande denna person verkar.

 

Jag är är evigt tacksam!

 

ps: Vad som jag trodde var en vänskap, som skulle hålla länga och bli viktigt, försvann lika fort som den kom. Dessa missförstån om vad olika människor menar... Jag ska nu ta och reda ut det vi låtsas vara utrett. Låta pinsamheten skratta oss båda i ansiktet, men det måste göras, för att förlora en vänskap är aldrig bra, och min personliga smärtstillare har med sina eviga åsikter och "poänger" gett mig lite att tänka på. Så nu ska jag förnedra inte bara mig själv, men även person nr 2 i missförtåndets centrum. Men "give it all or die trying" eller nåt... Gud, den passade inte alls, men själva poängen med citatet är det jag vill få fram. Det är ändå så pass viktigt, att det på något sätt blir värt det, och man lever väl bara en gång?